Jag kommer ihåg den första gången pappa bad mig att ljuga för mamma, vi var nere vid båten och skulle åka hem till sommarstugan efter en dag av fiske. Pappa står vid bakluckan och öppnar en burk starköl, han kollar sedan på mig och säger: Det här säger vi inte till mamma. Jag förstod inte där och då varför jag inte fick säga till mamma att pappa drack något ur en burk. Men jag gjorde det, jag sa inget till mamma, jag var 6 år då.

Advertisement - Continue Reading Below

Något år senare så vaknar jag upp på min födelsedag av att mamma och pappa bråkar och några minuter senare hör jag pappa storma ut genom ytterdörren. Jag firade min födelsedag utan honom det året, han kom inte tillbaka förens sent på kvällen. Detta var min vardag, ovissheten i vart pappa befann sig, och hur han skulle vara och bete sig när han var hemma.

När jag tänker tillbaka på min barndom så är det väldigt många minnen som dyker upp i huvudet. Det finns många fina minnen, men det är tyvärr många av dem som skulle kunnat vara något härligt att se tillbaka på, men där alkoholen gjorde dem till något olyckligt. Jag växte upp med en pappa som led av alkoholmissbruk, detta missbruk gjorde sedan så att han gick bort alldeles för tidigt, redan vid 52 års ålder. Jag önskar att jag hade en bra bild av min pappa såhär i vuxen ålder, men tyvärr så fick jag inte uppleva många fina sidor från honom. Han började dricka ungefär vid den tidpunkten jag föddes, så jag fick aldrig se honom "frisk". Jag vet att jag vid ett flertal tillfällen suttit och lyssnat på mamma och mina systrar när det berättat om pappa, och de fina stunderna med honom, hur bra han var på saker, och vilken fin människa han var innerst inne. Jag kommer gång på gång på mig själv att känna sådan avundsjuka, jag ville också känna denna människa som de sitter här och beskriver; han låter som en person jag skulle gilla. Men jag fick aldrig lära känna pappa, på riktigt. Det är nog en sorg jag kommer bära med mig hela livet, att jag aldrig fick veta vem han var innan alkoholen tog över hans liv. Så istället minns jag en person med kort stubin, en person med en konstant längtan efter alkohol och en person jag inte kände någon trygghet hos.

När jag var yngre så kommer jag ihåg att jag kände mig otroligt ensam, ensam i det jag gick igenom. Jag trodde att vi var den enda familjen på hela jordklotet som gick igenom detta; jag kände mig annorlunda. Jag kommer ihåg att jag hade huvudvärk hela tiden när jag gick i mellanstadiet, det visade sig efter en utredning att jag led av spänningshuvudvärk. Anledningen till att jag skriver om detta är för att det var så min vardag var, jag gick runt och spände mig hela tiden. Jag var orolig för att gå hem från skolan, för att jag hade ingen som helst aning om vad som väntade där hemma. Skulle det vara så att pappa vara hemma? Skulle han vara full? Skulle jag göra något fel som slutade med att han skrek på mig? Skulle mamma och pappa bråka? Detta resulterade i att jag inte vågade ta hem kompisar till mig, och saker som födelsedagskalas var något som bara var jobbigt, och som jag gärna skippade.

På grund av min uppväxt så tyckte jag väldigt länge att det var jobbigt att vara i situationer där folk var väldigt fulla, speciellt äldre män. Jag kan fortfarande tycka att det är väldigt jobbigt, men kan hantera rädslan på ett bättre sätt idag. Även när folk skriker eller höjer rösten så ilar det till i min kropp, detta på grund av att pappa ofta skrek på oss, och då väldigt högt när vi gjorde något fel. Detta var ett resultat av att vi till exempel satt konstigt på stolen vid middagsbordet, pratade för mycket eller något annat som han ansåg var "fel" beteende.

Min uppväxt har satt spår i mig helt klart, jag skulle säga att jag idag har kommit väldigt långt i att hantera dem, men saker och ting jobbar jag med än idag. Jag får ångest väldigt lätt, då jag vill ha kontroll på saker och ting omkring mig, eftersom jag aldrig hade kontroll när jag var mindre. Jag kan ha väldigt svårt att lita på folk. Jag har även en tendens att stänga inne mina känslor helt och hållet och inte prata om vad jag känner och hur jag mår. När jag var liten fanns det inte så mycket utrymme till någon annans känslor än min pappas, och jag försökte vara den som hade humöret uppe hela tiden. Detta dels för min mamma, jag ville inte att hon skulle behöva oroa sig för fler saker än hon redan gjorde; jag ville skydda henne. Detta är något jag fortfarande har otroligt svårt med, men jag försöker tvinga mig själv att ringa mamma när jag är ledsen, än så länge är det bara mamma jag kan öppna upp mig för på riktigt.

Jag har en lång väg att gå, men jag vill inte att min barndom ska prägla min framtid. Jag tänker se på min barndom och min uppväxt som en språngbräda mot något bra, jag tänker se det som en styrka. Jag vill istället berätta om det jag varit med om, och få folk som kanske är med om det idag att inte känna sig så ensamma som jag gjorde för 10-15 år sedan.

Jag skulle säga att min relation till alkohol är väldigt komplex idag, jag är konstant medveten och orolig för att jag ska hamna i samma situation som min pappa.

På senare tid har jag funderat mycket på vad som är viktigt för mig och det livet jag vill leva. Vad gör mig lycklig? Tre tequilashots på krogen kl 3 på lördagsmorgonen, eller att vakna upp pigg, och full av energi på söndagen, och känna att världen ligger framför mina fötter? Jag vet vad jag svarar, vet du?

Johanna är en av många barn som växt upp med en förälder med alkoholberoende (lyssna även på när hon gästar Ångestpodden). Över 320 000 människor i Sverige är beroende av alkohol och ytterligare 700 000 dricker så mycket att de riskerar att bli det eller att skada sig själva eller andra (iq.se) Följ med Cosmopolitan på en nykter september där vi uppmuntrar alla att tänka över sin alkoholkonsumtion under en månad.

Gillade du artikeln? Glöm inte följa oss på Facebook och Instagram!

Vad tycker du?