Vaknae upp imorse smått förkyld, helt underbart att bli småsjuk när det är 20-25 grader utomhus. Lovely. Men trots slem, snor och huvudvärk så har jag ansvar i form av hundpassning och tvätt. Och för er som inte tycker att detta låter så farligt så ska jag tala om för er att tvättstugan ligger 6 trappor upp samt två trappor bort och att hunden jag 'passar' bor 10 min härifrån (har honom inte hemma hos mig).. så att springa mellan tvättstugan och min kompis hem när man knappt får ngn luft är fruktansvärt ansträngande.

Hoppas hoppas hoppas jag mår bättre till Torsdag, då blir det sol och bad med två vänner nere i västra hamnen.. årets första dopp. Nice.

Hoppas ni alla har en bättre dag än vad jag har!

När ens syster, ens eget kött och blod, blottar hela sitt hjärta för personen som står en närmast, sin egen syster, samt ber öppenhjärtat om ursäkt för att man har haft dåligt humör så borde man kunna förlåta. Man borde kunna säga jag förlåter dig, speciellt när det gäller något så litet som hur ens humör har varit, speciellt när det kommer från ens lillasyster.

Nu känns det som om jag aldrig mer kommer kunna kalla min syster för min bästa vän, min bättre hälft, vingarna som håller mig levande. Det känns som om jag aldrig mer kommer kunna tala om för henne att jag älskar henne över allt annat och jag kommer aldrig mer ha lika lätt för att be om förlåtelse, speciellt när det tagit mig flera år att lära mig det från början. Bara för att jag blev sågad när jag sist gjorde det!!

Ber någon om ursäkt, så förlåt den personen, varesig ni fortfarande är arga och har saker att diskutera. Om en person talar om för er att dem älskar er, så säg det tillbaka, speciellt om det är någon som står er väldigt nära.

Just nu sitter jag ute på balkongen hos tjejen som jag är hundvakt åt. Vädret är alldeles strålande ute och jag borde egentligen ligga ute i parken och jobba på brännan. Men detta är inte så fel det heller eftersom djur är en stor del av mitt liv. Jag blir alldeles glad av att vara i samma rum som djur är i, bortsett från spindlar, silverfiskar och damråttor. Har varit här sen igår och självklart har jag mitt eget lilla monster med mig (=

Det låter inte som så mycket men just nu är det total harmoni inombords. Jag känner mig fortfarande inte lycklig men mina tankar bråkar inte med mig, vilket är alldeles alldeles underbart (=

 

Kärlek, lycka, harmoni och varma härliga solstrålar åt er alla!!

Igår förlorade jag en vän, och inte bara vilken vän som helst utan min bästa vän efter 6 års tillsammans. Han gjorde det väldigt enkelt för mig att radera varenda litet spår av honom ur mitt liv. Det han gjorde gentemot mig var fruktansvärt kränkande och jag får en klump av ångest bara utav att tänka på det nu när jag skriver detta.

Han kunde inte ens ge mig en enda dag, en kväll, midsommar, utan en massa skit och drama. Han fick en chans för att bevisa för mig att han ändrats på dem 5 veckorna vi inte sågs på, och jag ville så gärna tro att han hade förändrats, men tydligen inte.

Detta är en person som mår fruktansvärt dåligt psykiskt och jag har under så många år bett och bönat honom om att skaffa hjälp utan resultat. Nu har han dock skaffat hjälp men nu är det försent. Jag är inte en sådan människa som överger mina kompisar när dem mår dåligt, men när en person tar ut all skit på den närmsta vännen denne har under så många år utan att inse att denne behöver hjälp så når man till slut en punkt i sitt liv då man måste fundera, dennes psykiska hälsa eller sin egen(?)

Och han gjorde det väldigt enkelt för mig efter det han gjorde. Han existerar inte för mig längre, han är död i mina ögon och jag bryr mig inte om han blir frisk eller inte. Nu sätter jag mig själv först, nu är han ute ur mitt liv och en stor sten har försvunnit från mina axlar. All energi jag har lagt på honom under så många år kan jag äntligen lägga på mig själv. Nu är det min tur, och han? han får helt enkelt ta itu med sitt eget skit och hålla sig långt borta från mig som det bara är möjligt!!!

From idag ska jag försöka se ljust på min situation, vad den situationen är kommer jag till senare. För det är inte bara det jag nämnt innan. Jag ska fokusera på det som faktiskt är bra i mitt liv istället för det dåliga och jag har även bestämt mig för att göra något drastiskt vad gäller mig själv och mitt utseende, ska nämligen klippa av det mesta av mitt hår, 25-30 cm för att få en snyggare samt kortare frisyr. Mitt hår har vart heligt för mig så länge jag kan minnas men nu orkar jag inte med det längre.. här ska man bli fräschare samt snyggare (= Kan inte slå fel, eller?

Sitter och dricker vin, ensam, en fredagseftermiddag och sörjer spillrorna av vad som brukade vara mitt liv samtidigt som jag trackar ner på mig själv över hur patetisk jag är som sitter och dränker mina sorger i vin som 23-åring. Det för mina tankar tillbaka till November-07, då en väldigt nära släkting till mig gick bort. Efter hans bortgång drack jag varenda dag, utan att någon fick reda på det. Den enda som misstänkte något var min dåvarande pojkvän och sambo, han märkte hur vinflaskorna försvann en efter en men han visste även att han inte ville konfrontera mig när jag var i ett sådant känsligt skede. Vissa kan se det som ett fel från hans sida men han gjorde så gott han kunde.

Kommer aldrig glömma det ödestrigra samtalet, 'Han har gått bort!' var det enda jag hörde, sedan försvann marken under mina fötter och jag kunde inte andas, och på ett sätt så kan man väl säga att jag aldrig börjat andas sen den morgonen. Han var den finaste människan man kunde tänka sig, mitt 'safetynet' när allt runt omkring mig blev för mycket. Han var även den som visste allt om mig, varenda liten hemlighet som jag aldrig vågat tala om för någon kunde jag berätta för honom. Och nu fanns han inte mer!

Jag dolde smärtan genom att dricka mig dyngrak varenda dag i flera månaders tid och nu är jag på väg tillbaka in på den stigen känns det som även om jag vet att det inte löser något.

Jag saknar honom varenda dag och jag vet att vid en stund som denna så hade Han varit den jag hade ringt och jag vet att han hade satt sig bakom ratten direkt för att komma in och trösta mig.

Har fortfarande inte tagit mod till mig att radera hans telefon nummer från mobilen, det känns som om jag klipper det sista bandet jag har till honom om jag gör det, men samtidigt så känns det som om jag inte riktigt kan gå vidare om jag inte gör det. Frustrerande. Om han bara hade kunnat komma tillbaka, endast en minut, så jag fick krama om honom en sista gång och tacka honom för att han inte bara var min förebild, utan för att han fanns där som en extrapappa när min pappa inte var kapabel till det. Hade velat tala om för honom att jag älskar honom en sista gång, tala om för honom att jag saknar honom.

 

Jag vet att mina problem kan ses som minimala jämfört med andras, för det finns dem som har det sämre än mig. Jag försöker fokusera på att jag har tak över huvudet, för tillfället, att jag får mat i mig varje dag, för tillfället, och att jag har en familj och flera underbara människor i min närhet som älskar mig. På så sätt så känns det som om jag inte borde sörja min brist på lycka, men samtidigt så måste jag få lova att sörja, för det jag känner inom mig gör ont. Det svider varenda dag och varenda morgon så vaknar jag upp och får ångest över att jag ens vaknade.

Jag vill inte dö men varje dag vaknar jag upp till samma smärta och samma ångest som dagen innan.

Problem nummer ett, min pappa. Under flera års tid har han alltid jämfört mig med min syster, min syster som inte ens är hans dotter, och inte har han gjort det för att lyfta upp mina goda egenskaper utan för att bryta ner mig bara för att jag inte presterat lika bra som henne i skolan, bara för att jag haft ett jobb och inte tre som hon har haft, helt enkelt för att jag inte varit lika bra som henne när det gäller allt.

Och det gör ont, för i så många år har jag känt mig som det svarta fåret i familjen utan att veta varför. Jag har alltid velat vara bäst på det jag gör och jag har alltid gjort mitt bästa i skolan trots att jag har haft inlärningssvårigheter samt koncentrationssvårigheter. Har jag kommit hem med ett G på ett prov har min pappa alltid ifrågasatt varför jag inte kom hem med ett VG och vice versa. Han ville att jag skulle skaffa mig ett sommarjobb för 3 år sen och det gjorde jag, helt själv. Under 2,5 månads tid så jobbade jag och fick ut väldigt mkt pengar.. mer pengar än ett normalt jobb hade gett och ändå var han inte nöjd, han undrade om jag inte kunde skaffa ett till.

Idag är det exakt en månad sen jag stack hemmifrån och han har inte ens ringt mig för att kolla hur det är med mig, för att fråga hur jag mår eller för att fråga var jag är. Dem säger att han säkerligen mår dåligt men att han skäms för att vara den som tar första steget. Hur kan man som PAPPA sätta sin egen stolthet före allt annat, speciellt framför sin egen dotter? Jag förstår det inte.

För en månad sen satt jag och grät framför honom och förklarade hur olycklig jag var, jag kunde knappt andas pga ångestattacken jag genomled just då. Det bästa han kunde få ur sig just då var att skrika åt mig vilken jävla skitunge jag var samtidigt som han vände på klacken och gick därifrån..

Jag fattar ingenting!!!!

 

Sitter här med den tyngsta och mest ihållande ångesten jag någonsin haft, det trycker i bröstet och golvet försvann under mig för längesedan. Känns dumt att gråta, för jag vet inte vad jag gråter för, jag vet inte varför jag mår dåligt. Och det är det enda jag vill ha svar på just nu.

 

Jag vill bara vara hel igen, kunna skratta och le utan att behöva låtsas för att slippa en massa frågor. Varför är jag inte lycklig?