Du träffar en kille, allt är bra mellan er och ni trivs i varandras sällskap. Ni börjar öppna er mer och mer för varandra och ni blir en naturlig del i varandras vardag. Ni planerar er första resa tillsammans, ni åker och allting är lättsamt och roligt. Men saker börjar sakta förändras. Det som förut var en härlig och spontan relation där ni träffades när ni hade tid, hörde av er när ni kände för det och lade lika stor prioritet på vänner och jobb börjar nu fyllas med krav. Ja, de där j*kla kraven. Kraven som man aldrig kan leva upp till.

Advertisement - Continue Reading Below

Jag var med om precis detta nyligen. Jag hade träffat en kille som jag verkligen klickade med. Han var rolig, härlig och full med energi. Vi tillbringar större delen av sommaren tillsammans och vi trivs verkligen i varandras sällskap. Jag gör klart från början att jag inte vill ha något seriöst, jag är helt enkelt inte redo för att ha någon annan i mitt liv och alla krav och obligationer en relation medför. Jag vill fokusera på mitt nya liv i Amsterdam och på att bygga upp mitt företag och klarar inte av några distraktioner. Han är helt med på spåret och säger bara "jag håller helt med, vi tar det bara som det kommer".

Most Popular

Ett par månader senare sitter vi där, tysta. Han tittar på mig och säger "Jag är besviken på dig, jag trodde inte det här om dig". Typiskt, tänker jag. Såklart alla i min närhet ska vara besvikna på mig. Hur mycket man än försöker är det omöjligt att leva upp till alla krav. "Varför är du besviken?" frågar jag – trots att jag egentligen vet svaret. "Du har inte gjort tid att träffa mig sen vi kom hem från Berlin".

Varför ska jag i detta läge behöva känna mig skyldig och otillräcklig? Jag har ju tillräckligt höga krav på mig själv, jag behöver inte fler krav. Jag har gjort klart från början att jag inte vill ha en seriös relation, ändå hamnar jag i denna situation. "Jag älskar ju dig" säger han. Det skär i hjärtat, jag kan ju inte ge honom mitt allt, det vet jag. "Jag vill att vi ska kunna träffas som vänner, att allting ska vara som förut" får jag fram. "Jag kan inte det" svarar han. Vi skiljs åt och bestämmer oss för att sluta träffas – allting för att jag inte kan leva upp till hans krav för vår relation. Varför ska man behöva sluta träffa någon man verkligen har kul ihop med – en kille man verkligen gillar? Varför finns kraven? Varför kan inte en kärleksrelation vara mer som en kompisrelation? För man gör inte slut med en kompis som man verkligen gillar. Man gör inte slut med en kompis för den inte har tid att träffa en på två veckor.

Gillade du artikeln? Glöm inte följa oss på Facebook och Instagram!

Vad tycker du?